Sluta oroa sig? Lättare sagt än gjort

Oroar oss gör vi alla. Mer eller mindre. Det tillhör livet. Ganska många av oss oroar oss dock alldeles för mycket med tanke på att drygt 90 procent av det vi oroar oss för aldrig inträffar.
Man kan oroa sig för att det värsta ska ha inträffa och ibland handlar oron om mer vardagliga ting. Oro är ett inre varningssystem som finns till för att hjälpa oss när vi på något sätt är i fara. Men hos många av oss är orossystemet överaktivt i mer eller mindre omfattning. Oroa dig inte, säger någon vänlig själ. Men hur gör man för att sluta oroa sig? Lättare sagt än gjort, har många av oss fått lära oss.
Känn ingen oro, lyder ett citat från Jesus. Vad gör jag för fel som ändå oroar mig alldeles för mycket? Den tanken har jag tänkt många gånger.
I andra Korinthierbrevet kapitel tolv skriver Paulus om oro. Han gör det på fler ställen men i dag stannar jag vid det bibelsammanhanget. Det handlar om ödmjukhet. Min nåd är allt du behöver, sa Herren till Paulus. Troligen är det likadant för oss som lever på jorden i dag. Min nåd är allt du behöver, säger Gud även till 2000-talsmänniskan. Ty när jag är svag, då är jag stark. Paulus ord är väl värda att reflektera lite djupare kring.
Jag kan bara tala för mig själv. Men visst är det lätt att planera i dag för att leva i morgon. Och dagarna och åren går. Att fånga dagen är inte samma sak som att man ska låta bli att plantera äppelträden som ska ge frukt om 10 och 20 år.
Varken förkylning eller orosbenägenhet är en måttstock på hur svag eller stark man är. Vi är var och en unika med olika egenskaper och personligheter att förvalta på bästa sätt. Det som är min svaghet är ofta även min styrka.
Lina Sandells klassiska psalm är visdom av stora mått. Blott en dag ett ögonblick i sänder. Allt ju vilar i min faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då.