Jag har aldrig tvivlat på att Gud finns, men...

Många av oss bär med oss en tro på en god makt som är mer än vi kan förstå och möjligen betyder något när tillvaron kör ihop sig och även efter vårt jordiska liv. En del av oss kallar till och med den där högre goda makten för Gud. Men kan denna Gud vara personlig för oss? Kan man ha en relation med honom likt den man har med en partner eller med en god vän?
När jag ser i backspegeln så ser jag att jag alltid har trott på att Gud finns. Jag har heller aldrig tvivlat på att Jesus lever. Mina påtagliga upplevelser av honom vid olika tillfällen gör att jag känner mig säker. Jag har aldrig sett honom med mina ögon eller hört hans röst med mina öron. Men jag tvivlar inte heller på att vinden finns även om jag aldrig sett den heller. Den känns, speciellt om man bor i Karlskrona.
Däremot har jag tvivlat på mig själv, min tro och relation med Gud. Många gånger. Vi människor gör det lätt till religion i stället för den relation det faktiskt är. När relationen blir till religion så blir det ganska trist, egentligen. Det är faktiskt inte mycket att ha.
Var finns Gud då? När jag ser i min backspegel har jag ofta varit för upptagen med annat än att umgås med honom. Hur ska han då kunna prägla min tillvaro? Den relationen behöver vårdas precis som alla andra relationer. I det här fallet är det alltid frågan om att jag ensidigt väljer bort umgänget med Gud. Han finns alltid där med sin oändliga kärlek och önskar inget hellre än att ge umgänget med mig en ny chans. Det är nästan för bra för att vara sant men det är sant. Vi människor har all anledning att tacka Gud varje dag. Tänk att han aldrig ger upp om någon av oss.
När jag tittar i min backspegel ser jag att det handlar om min prioritering. Vad är en bättre grund i tillvaron än att vårda relationen med honom som skapat mig, har den bästa tanken med mitt liv och älskar mig för alltid? Jag behöver inte prestera något, det handlar inte om det. I alla goda relationer handlar det om att ha hjärtat med och så är det med Gud också. Om jag väljer att umgås mer med Gud, och det gör jag genom bön och läsning av hans ord, så tror jag att det ger en dimension på tiden och evigheten som är svår att beskriva i ord. Det måste upplevas. Tanken känns allt för trygg och spännande för att slå bort den.