Gamla antika uttryck

Synd, omvändelse, frälsning och väckelse. Visst har de flesta av oss hört talas om de till synes gamla antika uttrycken. Vid en första anblick ut över dagens samhälle ser de ut att ha spelat ut sin roll. Det stora smörgåsbordet bestående av inbjudande vägar där var och en blir salig på sin egen tro ökar i omfattning. Men var finns den bestående friden och känslan av att ha hittat hem?
Nyligen firade vi nationaldagen. Vad många stora mediala plattformar gav mindre eller ingen uppmärksamhet åt var att det bads till Gud i en omfattning som inte skådats på mången god dag. Mängder av människor samlades på olika platser för att med stor tro be till Gud för vårt land. Det som kallas etablissemanget vänder evangeliet ryggen som aldrig förr men när det gäller den enskilda människans sökande efter Gud är Sverige allt annat än ett sekulariserat land.
De där gamla antika orden är i fullt bruk och det tilltar. Den där längtan efter något djupare och mer meningsfullt som kan ge oss ro. Vi känner av den när vi känner efter.
Är synd, omvändelse, frälsning och väckelse i stället mer relevant än man kan ana om man ser på etablissemanget och läser kulturelitens texter? Ja, det verkar faktiskt så. Människor söker Gud och finner ro.
Jesus säger att han är den enda vägen till Gud. Vi har med andra ord många vägar som leder fel men bara en enda som leder rätt. Det är där de gamla antika orden kommer in i bilden. Känslan att få öppna sitt hjärta vid korset och få uppleva den underbara känslan av att få sin synd förlåten. Få tacka Jesus för att han ordnat vår försoning med Gud. Där är vi alla lika, ingen är mer eller mindre än någon annan. Det ödmjuka hjärtat är vad Gud behöver för att fullfölja sin storslagna plan med var och ens liv. Jag instämmer av hela mitt hjärta i bönen för vårt land och för alla oss som bor och lever här.