Den sköna berättelsen om krukmakaren

Religiösa masker och fasader av olika slag. Som ser vackert ut på utsidan men egentligen är ganska tomt och meningslöst inuti. Visst är det oattraktivt. Något som är säkert är att Gud varken är intresserad eller imponerad av sådant.
De flesta av oss, om inte alla?, funderar åtminstone någon gång då och då på de så kallade livsfrågorna. Var kommer jag ifrån, varför är jag egentligen här och vart är jag på väg? Vad händer sen?
Jag vill ha något som är äkta och genuint. Trygghet som bär. Där jag får vara sådan som jag är. I befintligt skick. Där jag varken behöver ha välputsade skor eller ha lyckats perfekt med allt på senare tid för att vara älskad för den jag är.
Jag tycker om berättelsen om krukmakaren. Som om och om igen tar sig an det spruckna lerkärlet med såväl kärlek som tålamod av stora mått. Om och om och om igen.
Krukmakaren jobbar med leran på sin drejskiva. Börjar om igen och jobbar mot kärlets gränslösa skönhet.
Jag vet att bildspråket låter antikt. Väldigt gammaldags. Men jag tycker att det är en bra bild av Gud. Oavsett hur det är så ger han aldrig upp med oss. Han har, likt krukmakaren, fortsatt en kärleksfull bild i sitt huvud om hur han ska laga och försköna oavsett hur trasigt det blivit. Låt oss aldrig glömma det.