De visste men var ändå oroliga och rädda

Vi kan läsa om vad Jesus gjorde när han gick på jorden. De som gick vid hans sida på den tiden såg det med egna ögon. Nog borde de kunnat vara säkra och trygga utan att känna minsta tvivel, kan man tycka.
Men vad hände när Jesus dog på korset och låg i graven? Berättas det om modiga lärjungar som var väl synliga och förkunnade att han snart är livs levande igen?
Nej, de sprang likt en fårskock som fått syn på en varg. Åt alla möjliga håll och körde ned sina huvuden i närmaste sand. De låste sina dörrar och verkade ha upphört att existera.
Jag tror att det är både sunt och mänskligt att känna tvivel. Jag har aldrig tvivlat på att Gud finns och på att det som står i Bibeln är sant. Däremot har jag vid åtskilliga tillfällen tvivlat på mig själv och mina egna motiv i ljuset av det som jag tror på.
De som gick vid Jesu sida hade själv sett att hans kärlek och makt var en verklighet. Ändå var de livrädda och oroliga. Trots att de visste om de ljusa löftena om framtiden.
Vi som lever i dag kan inte se Jesus som en fysisk person framför oss. Vi kan inte höra hans röst med våra öron. Ändå har vi ljusa löften om framtiden och vi kan äga gemenskap med honom som ger oss frid och trygghet oavsett hur världen runt omkring oss ser ut. I oss själva är vi rädda och oroliga, det har ingenting med tro att göra. Det var även Jesu lärjungar men de fick återse honom så som han är, känna sig älskade oavsett egen prestation och återfå tryggheten i att det är han som har kontrollen för all framtid.
Inte genom någon människas styrka ska det ske utan genom min Ande, säger Herren.